Inlägget är skrivet av Sebastian Berg, 2026.
Bild: Mathias Stenman, frontside noseslide, Karis 4.9.2005
Jag introducerades till skateboarding i slutet av 1980-talet. Dom äldre pojkarna i Lövkulla hade skaffat sina skateboards och fan vad de såg coolt ut. Jag fick låna och testa, vi åkte ner för backen mot Landsbro bron och tic-tacade oss uppför backen igen. För mig varade det inte så länge, eftersom fotbollen och handbollen tog över. Någon gång i början på 1990-talet for jag och farsan in och kolla på ramperna som dåvarande ungdomsledaren Kurre Ahllund hade byggt inne i Gjuteriet. Fan vad mäktigt att se när Rabbe och Max (bröderna Franzén) skejtade på vertrampen. Själv vågade man just och just pumpa sig upp till 1m höjd, medan dom flög högt över copingen.
Det var ändå först mera mot mitten av 90-talet som den nya den nya boomen kom. Då tog vi oss ut på gatorna och bussis (Fokus) blev en av platserna vi spenderade mycket tid på. Andra hobbyn fick ge vika, nu hade vi vår egen juttu där ingen sa vad, hur och när något skulle göras. Robin Backmans mamma jobbade på Karis stad och det var via henne som vi fick ordnat ett litet område invid det gamla cementgjuteriet till vårt förfogande. Spadarna och borstarna jobbade hårt för att få fram den släta cementen, som varit grund för ett av husen som brunnit ner där. Byggmaterial till ramperna togs från diverse byggen, våra hemgårdar, inifrån cementgjuteriet… allt som fanns löst släpades dit. Papporna svetsade ihop rör, det fanns en känsla av gemenskap och alla hade en gemensam passion och samma målsättning. I något skede samlade vi ihop 440 mk för att få 2 helt nya filmfanerskivor köpta. Det hamrades o spikades och fan vad vi var nöjda. Ramperna uppfyllde ju precis inte några standarder och krav, men dom fungerade för oss. Gjuteriet blev en plats där många Karis ungar växte upp.
Till vänster: Sebastian Berg, backside smithgrind, Antskog miniramp 2.9.2006
Till höger: Ronny Turpeinen, frontside flip, Karis gjuteriet
Det fanns inte så mycket annat i trakten just då. Pojo hade sin överstora vertramp. Dit cyklade vi visserligen en hel del på somrarna. Vi hade ju dock andra små självbyggen, bl.a. ett i Billnäs och ett kortvarigt projekt bredvid Olgahemmet i Lövkulla… men gjuteriet var ändå den plats som drog folk såväl från Lojo, Ingå, Pojo men även längre ifrån. Folk började inse att vi var seriösa med det vi gjorde och i något skede gav Lions Klubb Karis oss ett större bidrag. Med hjälp av det byggde vi om Gjuteriet i Karis, Billnäs fick en face lift och även Pojo fick en uppdatering. Plötslig hade vi 3st relativt bra och trivsamma alternativ att välja mellan inom en radie på 10km.
I något skede slutade dom äldre killarna, men vi som var i tonåren höll oss kvar. Påminne och snowboarding gjorde så att vi överlevde den långa och mörka vintern, men det var nog ändå skateboarding som vi brann för. Vi spenderade många kalla vinterdagar under taket vid Yrkkis, på scenen i gamla Lystiland eller nere i Bergmans parkeringshall i Läpp. Den dåvarande, nästan fallfärdiga, gamla Toli fastigheten var även någon vinter en olovlig skatehall. Då godsmagasinet i Karis slutade sin verksamhet, fick vi från VR lov att håll oss till där. Efter några års övertygande och försökande fick vi en vacker dag det glada beskedet att man från Uncan fått hyra en hall vid den gamla Margarinfabriken. Hallen saknade värme, men halleluja, vi hade en hall. Vi är evigt tacksamma för det åt Leona Helander och Lotta Ekman som då jobbade hårt för detta på Karis ungdomsbyrå. Vi grundade förening, ansökte om pengar, sålde Kakkutukku… ja hela faderullan, och byggde, en till oss, perfekt skatehall. En hall som fostrat många och gett oss varma minnen för livet.
Bilder från Karis skatehall. Ronny Turpeinen till vänster 2026 och Tito Aiha gör en frontside bigspin 2009.
Efter några år i Margarinfabriken tog den epoken slut. Vi flyttade oss till kupolhallen vid Toli för att där bygga upp en skatehall. Jag kommer ännu ihåg den morgonen, det var en morgon efter att vi slitet och byggt o flera veckor, planerat och samlat in pengar i månader, då jag fick ett textmeddelande att snömängden som kommit på natten hade fått hela hallen att kollapsa. Dit for det, allt vi jobbat för, och än en gång var vi utan skatehall i Karis. Det kändes tomt, väldigt tomt. Vi tågade ändå vidare och landade till sist i gamla Finnpile i Horsbäck. Vi som var aktiva i föreningsverksamheten blev äldre. Vi fick egna familjer, studier förde oss till olika delar av världen, livet kom helt enkelt emellan, och ingen av den yngre generationen tog över. Kanske det var för att dom kommit till ett färdigt serverat bord och inte fått uppleva den slit, den arbetsmängd, alla nej, alla fördomar, alla nedvärderingar, ja allt det vi fått kämpa för och emot. Kanske det var därför ingen tog över och upprätthöll det vi byggt upp i årtionden. En helt egen subkultur som frodats i lilla Karis, som fått stadens ungdomskulturpris, som har byggt grunden för lokala FM-guldmedaljörer som Ronny Turpeinen och Mathias Stenman. Vi satte Karis på skateboardkartan, och vi är stolta över det.
Sebastian Berg i Karis skatepark, 2026.
Idag har Karis en välbesökt skatepark. Det finns skateparker även i Fiskars och Pojo och hoppeligen får vi en till Ekenäs också. Tanken att än engång bygga upp en skatehall i Karis, den finns ännu. Den pluppar upp nu som då, men den väntar bara på rätta personer, rätta utrymmen och rätt tidpunkt. Kanske kan man en dag igen åka skateboard året runt i Karis?
Här kan du läsa om Filip Elmgren och hans intresse i skateboarding, 2021. Fotograf: Ian Granström
