Pålkkasviinen

Inlägget är skrivet av Simon Andersson, 2020.

Pålkkasviinens läktare
Jag tror det var i mars 2014. Vädret var typiskt för årstiden i landet med världens lyckligaste människor, kallt så att aluminiumburken med förfriskning jag drack på vägen sved i mina handflator. De var inte klokt. Längs med Malmgatan sken det från vart och vartannat fönster och det var högst antagligen mysigare att sitta där inne i värmen än att sakta glida ner mot korsningen till Centralgatan och sedan fortsätta framåt. Det skulle ändå bli värt det och det visste jag redan i den stunden. Receptet var perfekt för en oförglömlig kväll. Mitt mål var staketet i slutet av Malmgatan och mer exakt den starkt upplysta stora yta som låg på andra sidan, nämligen Karis konstgräs. Den kvällen handlade bara om fotboll. 

BK-46 som på den tiden spelade i division två hade tagit sig till omgång fyra i finska cupen. Motståndet för kvällen var FC Viikingit från Helsingfors. De spelade det året i en division högre upp och det betydde att vi var underdogs på alla plan. Jag hade redan i många år följt BK varje match jag haft möjlighet till, både hemma och borta. 

När jag äntligen kom till planen var de flesta andra redan där på vår plats. Personer av varierande ålder, bakgrund, hemby och språkbakgrund. Pålkkasviinen är en brokig skara av människor vars unika vänskap bygger på ett intresse för fotboll och Karis. Högljuda, roliga, färgranna och passionerade. Den gemensamma nämnaren är att vi alla gillade att se BK spela och det gör oss till en supportergrupp, officiellt, men viktigast av allt, en grupp vänner. Jag tycker om att se på fotboll i traditionell engelsk anda och har ett enormt behov av att lyfta fram Karis på alla sätt jag kan. Det är därför jag slungats in i gemenskapen. Ibland undrar folk varför jag inte förespråkar ett sammanslaget lag, ett ”FC Raseborg” med större slagkraft som kunde utmana i finsk fotboll på ett annat vis än BK. Svaret är enkelt: jag bryr mig inte om att vinna ofta, utan hur man vinner, när man vinner. 

Vi återgår till matchen. När domarn visslade igång den så kickade bedövningen in. Kylan var borta, stressen man bär med sig från vardagen och allting annat som tynger ens axlar försvan. Det är en magisk känsla. Vårt lag var lika fokuserat, en orsak varför ivern att gå på matcher också hållit i sig, år ut och år in, laget och vi, supportrarna, lever i symbios. Det är viktigt att vi är där. 

Första halvan av matchen var mållös. I andra fäller vår mittback en anfallare från borttalaget som gjort sig fri. Det resulterar i ett rött kort. Med en spelare mindre på planen kommer den 75 minuten och Viikingit går upp i ledning. Läget såg svårt ut. Men fotboll spelas i 90 minuter med difusa tillägsminuter utöver det, vilket gör att vad som helst kan hända och det hände minsann. I något som kunde ha blivit matchens sista anfall så kvitterar vi och alla på läktaren utbryter i ett euforiskt jubel, det hörs skrik och många tar ut sitt glädjerus genom att skaka om den person som råkar vara närmast. Det känns fantastiskt. 

Matchen slutade 1-1 och eftersom en cup-match inte kan sluta oavgjort så skulle det bli 30 minuter fortsatt spel och med risk för låta religös så kände jag att någon större kraft var närvarade där och då. Förlängningen var minsann hektisk. Gästerna går i ledning efter bara någon minut men vi lyckas komma i kapp igen. Sedan händer det verkligen oförglömliga. Backen Joakim Pihlström, från Backgränd, precis som jag, har stigit med upp i anfall och får en perfekt passning. Jocke skjuter bollen i krysset och för upp oss i ledning. Vad som då hände i mig och resten av läktardelen går knappt att beskriva. Det var kärlek, det var oslipat, det var passion, det var gemenskap. Allt det som gör oss till karisbor.